söndag 28 februari 2010

Rita, gissa.. ta konsultmycket betalt och spring?

Efter att Tholmarks Uthyrning gått samman med Allert Hyr har man haft funderingar kring att låta den expanderande verksamheten fortgå i nya, fräscha och ändamålsenliga lokaler. En av de idéer som kastats fram är att bygga nytt på Allerts nuvarande tomt på Gillbergagatan i Linköping. Den ser i dagsläget ut så här:


Ca 6250 m² yta i en huvudsakligen men inte helt rektangulär form. Inledande diskussioner har slagit fast vissa oomkullrunkeliga ingångsvärden vad gäller objekt som skall uppföras och hur dessa får placeras.
  • Huvudbyggnad med givna mått.
  • Skärmtak med givna mått.
  • Minsta avstånd till tomtgräns för ovanstående.
  • Önskvärt antal parkeringsplatser för att ackommodera egen personal, kunder samt vid besök och ex.vis utbildningar.
  • Logiska och enkla transportleder genom området, så långt möjligt anpassade även för lastbil/dragbil med trailer (för de tyngsta liftarna).
  • På eget bevåg har jag lagt till kriteriet att snöröjning på mark- och takytor i möjligaste mån skall underlättas. Då tillgänglig yta redan är förhållandevis liten måste snön förmodligen deponeras utanför området.
Diskussionen har fram tills nyligen förts huvudsakligen ovanför min nuvarande lönenivå men har på sistone sipprat ner i takt med att man börjat diskutera de mer verksamhetsspecifika detaljerna. Med den strukturerade process varmed (förre arbetsgivaren) Norstel AB började projektera sina nuvarande lokaler på Händelö i Norrköping i gott minne upplevde jag nu snabbt ett slags organisatoriskt vakuum, där allt verkade hända som en ändlös ström av enstaka infall. Dokumentationen bestod i bästa fall av skisser gjorda på baksidan av något annat och ritades med en "dynamisk skalning" så att det man ville skulle få plats faktiskt gjorde det också, oavsett hur verkligheten ser ut.

Näst efter att omsätta mat och luftens syre till fart framåt så är det viktigaste livsvillkoret för mig att ha en strukturerad tillvaro med god ordning. Jag var förmodligen Preussare i ett tidigare liv. Preussare är latin för "Jag organiserar", eller borde åtminstone vara det. Första åtgärden blev att skaffa fram ett skalenligt underlag för tomtens dimensioner och att sedan skapa motsvarande för de tilltänkta byggnaderna så att det blir möjligt att laborera med olika placering och att se för- och nackdelar.

Kassuner under transformator med monterade genomföringar. Föreställ dig dem med 5 av 6 lock och en 30 tons brummande transformator ovanpå så har du min arbetsplats. Ja.. och så de döda grodorna/råttorna/slemmet/oljan... (Jag är frisk nu)

Under tiden på Servicestaden AB inlemmade (underbart ord, lite lagom snuskigt sådär..) jag Google SketchUp i verksamheten som ett sätt att skapa grafisk dokumentation av utförda arbeten och för att skapa enkla designskisser. Jag har inte använt det sedan dess och började lite lätt valhänt att peta runt i paletten...

Den aktuella tomten utgör en rejäl utmaning pga sin polygona form. Byggnader, genomfarter och uppställningsytor för maskiner slåss om utrymmet och utgör ett intressant och mångfacetterat optimeringsproblem. Att vissa av variablerna är rent subjektiva gör inte saken lättare. Det som är klockrent för mig sågas av någon annan. Vitsen med SketchUp blir inte tydligare än när man utan problem kan modifiera en designlösning och ha ett nästan obegränsat antal versioner att jämföra. Gör man det rätt så är det verkligen "drag and drop". Det är lite grovt jämfört med en riktig CAD-mjukvara, och jag har bara koll på det mest elementära, men jämfört med 100 olika pappersversioner i olika stadium av upplösning är det fantastiskt. På min fritid har jag under senaste veckan sysselsatt mig med att pussla, grunna, ställa saker på huvudet, grunna lite till och har så småningom itererat fram en lösning som jag tycker riktigt bra om. Nu ska jag bara försöka sälja in den.


  • Huvudbyggnad och skärmtak, båda minst 4,5 m från tomtgräns. Utrymmet som skapas blir parkering bakom huvudbyggnaden samt förbindelseled för lastbil fram till gasförådet vid skärmtakets norra kortsida. Utrymmet gör dessutom att snö på taket "bara" behöver knuffas ner för att sedan forslas bort med lastmaskin, alternativt kan den skottas rakt ner i ett lastbilsflak. Vid större snömängder (som i år) kan snö deponeras rakt över staketet på grönytan bakom huvudbyggnaden.
  • 20 parkeringsplatser med möjlighet att utöka. Placeringen för bort bilarna från verksamheten för att minska skaderisken samtidigt som platserna på kortsidan ger närhet till butik och kontor. Då inga bilar förutsätts vara parkerade utanför arbetstid ges möjlighet till rationell snöröjning under kväll/natt. De platser som inte används blir upplag för släpvagnar och släpvagnsliftar.
  • Hyreskunder skall kunna köra rakt in på gården, lasta hyresmateriel och sedan fortsätta ut på andra sidan området.
  • Manöverutrymme för liftar, vagnar och annat tungstyrt skall kunna hållas fritt genom att man använder utrymmet mot staket som uppställningsbuffert.
Eftersom jag själv gillar "4.0-layouten" så har jag tagit mig friheten att rita in några små trivsamma detaljer...

Generiska bomliftar "modell stor" vid tankplatsen, inte så mycket eleverade som rent av erigerade...

Jag tycker om att jobba på Tholmarks mycket pga det mycket mänskliga klimatet som präglar verksamheten. Man tar hand om varandra, det är högt i tak och det är oftast glada miner även när det går tungt. Därför har jag inkorporerat en liten ståndsmässig grönyta i anslutning till lunchrummet så att vi har någonstans att släppa ut håret på...

Soldäck och regnskyddad uteplats för grilläventyr.

Det är ingen stor hemlighet att jag finner nöje i att rita på det här sättet. Det har t.o.m. gått så långt att jag har börjat fundera på vad som krävs för att ha det som yrke. Det skall bli intressant att se om mitt bidrag får någon som helst inverkan på den framtida beslutsprocessen, men låt det vara känt att det är mitt fel om framtidens Tholmarks Uthyrning ser ut såhär:


lördag 27 februari 2010

Stentuff avslutning

Stort grattis till curlingdamerna efter en makalös upphämtning och vinst i guldmatchen. Jag, som var en duktig pojke och sov när matchen gick, ska försöka titta på reprisen lite senare. En av de mer trevliga repriserna har jag dock redan sett...

Tja, får man bara pussas vart fjärde år så...

(Fattas bara att IOK ger dem en reprimand för "omoral på isen" eller liknande efter allt bråk man haft med Kanadensiska damlaget i hockey som tydligen festat om lite efter sin vinst :-)

fredag 26 februari 2010

Mitt 300:e inlägg!

Jag hittade en liten blänkare på NyTeknik om ett soldrivet flytetyg som skall ut på världsomsegling för att visa alla hur bra man har det utan en riktig båtmotor. Jag är positivt inställd till "grön teknologi" men litar inte riktigt på solceller då jag har en misstanke om att det egentligen bara är "baklänges-lysplast"...


Så fort jag såg bilden på båten visste jag att jag hade sett den någon helt annanstans... Eftersom jag är begåvad med både ett mycket associativt minne (superduperhyperlänkar ta mig fan överallt..) och en envishet som gränsar till det självdestruktiva var det en värdig utmaning att med "det bland ungdomen så populära Världsomspännande datanätverket Internet" som hjälp göra en gradvis allt mer raffinerad bildsökning. Yatzi!


Jag ber om ursäkt för att jag skriver ut det uppenbara men det handlar alltså om ett Starfleet-skepp i Miranda-klassen. Likheterna med båten är ju slående; tefatssektion med överliggande brygga och dubbla underliggande motorgondoler. Undrar om de behöver en Captain Ricard?

Skidor till jobbet, eller simfenor?

Ingen i södra Sverige har väl undgått att notera att temperaturen nu lämnat den negativa delen av skalan. Föga förvånande har detta resulterat i en avsmältning av den snö som ligger överallt likt en tilltagande smutsig yllefilt. Det som däremot kan förvåna en aning är vilka volymer av smältvatten det faktiskt handlar om.

Tusentals kubikmeter vatten smälter från de meterhöga vallar som kantar våra vägar likt svett drypande från de sakta sammanväxande ögonbrynen på en Bulgarisk Elvisimitatör. Samma vallar som sedan hindrar vattnet från att rinna av vägen utan istället dämmer upp det till decimeterdjupa pölar. Det enda som är värre än att i 70 km/h plötsligt befinna sig ute på djupt vatten är att möta en bil i just den situationen och få det uppkastade vattnet i sin egen vindruta i summan av båda bilarnas hastigheter.

Om förra veckan stora bekymmer var snömängden på taken så är denna och kommande veckas stora problem att varenda liten spricka i tak och fog nu kommer att hänsynslöst avslöjas av strilande vatten. Källare kommer att översvämmas och varenda håla bli en pöl tills dagvattennätet kommer ikapp. Jag förutspår en lysande framtid för uthyrningen av dränkbara pumpar, våtdammsugare och avfuktare.

tisdag 23 februari 2010

How do you like the snow? I dig it!

I morse noterade jag diskussionen mellan en påtagligt jagad infrastrukturminister (Åsa Torstensson) och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson angående det samhälleliga förfall som orsakats av snöns påverkan på tågtrafiken. Sverige som nation har helt enkelt saktat in och nu har OS i Vancouver fått konkurrens av SM i att Skylla På Någon Annan.

SJ skyller på Banverket. Banverket skyller på att man inte hinner med. Oppositionen skyller på nuvarande regeringen som skyller på förra regeringen. Linda Rosing är märvärdigt tyst, Bert Karlsson rasar på sin höjd ner från taket han försöker skotta och snön fortsätter att falla den också.

Jag kände något vasst formas i blicken när jag hörde vår rödflammiga och nervöst pladdrande infrastrukturminister meddela att hon genast skulle sätta sig i möte med Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Det är ju en helt normalmänsklig svaghet att i panikens gränsland börja tänka med reptilhjärnans lägsta lager men detta uttalande räknar jag som ett av de mest imponerande anakronistiskt reflexmässiga hjärnsläpp någonsin. Som politiker, och därtill av mogen ålder, borde hon ju vara medveten om att hennes sort under loppet av ett par tre decennier förvandlat den en gång manstarka översvämningsmotande, skogsbrandssläckande, snöstormsskottande och bandvagnsfarande Försvarsmakten till en liten kader av systemspecialister vars huvuduppgift är att med för låg lön, för klen utrustning och ständigt krympande budget försvara eget och andras land samtidigt som man modellar det senaste från det Svenska militärindustriella komplexet för tänkbara utländska köpare.

Jag växte upp med tryggheten i att veta att "om det skiter sig rejält och börjar blåsa spån igenom byggfläkten" så kunde man få hjälp av just Krigsmakten. När inget annat kunde röra sig transporterades mediciner och sjuka med bandvagnar. Svårt brännskadade flögs till vård med helikoptrar och Herculesplan. Skogsbränder slogs till döds med ruskor av hundratals sotiga grönklädda soldater. Halva Värmland vallades in med sandsäckar av andra för att hålla vårfloden borta från folks hus. Otaliga civila evenemang, tävlingar och konserter har gått av stapeln tack vare lån av tält, kommunikationsutrustning, fordon och utlånad personal från just Försvarsmakten. Jag kan inte låta bli att känna svekets beska i munnen när jag tänker på att jag som medborgare varit delaktig i att låtit detta avvecklas i ekonomins namn. Det vi sparat är värt mindre än det vi förlorat.

Försvarsminister Sten Tolgfors, med det missledande smeknamnet "tomhylsan" (missledande då tomhylsor åtminstone har skrotvärde), kommenterar:

"– Kan vi hjälpa till så vill vi. Intresset från Sveriges värnpliktiga att hjälpa till torde vara stort, säger försvarsminister Sten Tolgfors (M)"

Minister Tolgfors språkbruk m.a.p. ordet "vi" i detta fall tangerar det som används nationellt vid referenser till våra olika landslag, förutsatt att dessa varit framgångsrika naturligtvis. Det är ju alltid "vi" som vann. Jag har inga illusioner om att få se ministern kröka rygg över en frusen spårväxel i Halsberg medan han och de värnpliktiga diskuterar exakt hur "stort" det är att skotta snö för 230 kr om dagen eller vad ersättningen nu är. Inte heller ser jag framför mig hur "Satans Jernvägar", "Banvärket" eller någon annan med arslet i ett ekonomiskt sjunkhål för den delen erkänner insatsen för vad den är värd och slantar upp en marknadsmässig lön för arbetet. Jag lovar att inte gnälla om jag bevisas ha fel.

Som arbetssökande har man upp till tre gånger så mycket i ersättning med enda kravet på motprestation att man genererar några icke kvalitetssäkrade ansökningshandlingar i månaden. Under 2009 uppgick antalet arbetslösa i Sverige till i genomsnitt ca 220 000 personer. Då jag under mina egna irrfärder i Arbetsförmedlingens regi sett vad de har för material att jobba med gör jag antagandet att kanske en fjärdedel av dessa både kan förmås att förstå spadens princip och är i sådan fysisk form att de är värda att bussas ut till aktuella bangårdar och spår (Notera; övriga är icke alls helt utan värde i sammanhanget, de kan buntas tätt runt tågmotorerna för att minska miljöpåverkan av att behöva tomgångsdiesla dessa för värmens skull). Detta gör alltså att man i ett slag återvinner över 50 000 män och kvinnor som inget hellre vill än att få göra ett (s)vettigt handtag. Eftersom det stora flertalet redan finns i de metropoler som är drabbade av snön kan de tilldelas spadar och varma sockor och genast sättas i arbete tills den mer utsocknes avlösningen anländer. Det går i alla händelser fortare än att transportera våra soldater från de reservat och hägn där vi gömt undan dem.

Oavsett vad man tycker om väpnad konflikt som medel för social interaktion så tror jag att FM:s aktier kommer att stärkas efter innevarande vinter och jag hoppas att det finns folk på insidan som förstår att förvalta och förstärka Svenska folkets lätt yrvakna förståelse för vilken resurs man håller på att förlora om vi tillåter våra folkvalda att underskrida "försvarspolitiskt kritisk massa". Om inget annat funkar så FedEx:a en bunt skyfflar och några spett till Rosenbad så de får chansen att kalibrera verklighetsuppfattningen.

söndag 21 februari 2010

White balance - med ögon känsliga för snö

Rumbling plow, sparkling snow,
a fluent dynamic show of laminar and turbulent airflow.
Dressed in high end Gore-Tex, every little vortex
sends shivers through my neocortex, it's so hauntingly complex!

In every turbulent bit of airspace
where the snowflakes gave up their endless chase
is natures own seasonal showcase of it's ability to amaze.
Landscapes reshaped, onlookers agape,
at the snowy drape that provide such eerie reality escape.




Helgens nederbörd har förvandlat min omgivning till ett gigantisk strömningslaboratorium med egen förmåga till solidmodellering av komplexa strömningsfall. Vinden, som annars känns mer än den syns, har nu lämnat efter sig tydliga bevis för hur den väljer att röra sig runt föremål i vår vardag. Snö är ett fantastiskt material såtillvida att det låter sig formas på en tidsskala som med mänskliga mått får klassificeras som långsam både när det gäller aggregation och avsmältning. Strukturellt sett spänner det över hela skalan från "dunfluffigt" till solitt nog att punktera stålskrov vilket förmodligen inte kommer att slås förrän de nya skräddarsydda kolnanomaterialen får sitt genombrott.



Ju mer jag funderar över det här med snö desto mer ödmjuk blir jag inför själva skalan och de gigantiska volymerna som är inblandade. Ute ligger det säkert 30 cm snö på de ytor som fått vara orörda. Östergötland har en yta av 9979 km². Med några skamlösa avrundningar och reglade tummar ger detta att naturen över vårt fagra landskap för tillfället deponerat en vattenmängd av inte mindre än... 300 miljoner m³/ton. Motsvarar ett kubiskt akvarium med sidan 669 meter eller dödviktstonnaget hos 530 av världens just nu största oljetankers alternativt 6,6 miljarder armhävningar på Rillemanskalan. Det sistnämnda skulle med år 2000:s avverkningstakt ta mig ... 445 ooo år. Någon som vill åka till Spanien år 447 010? ;-)


Ikano, takfönster, gav mig associationen till
en molnig ocean sedd från ISS. I lördags var det
helt snötäckt. Ikanoo?

torsdag 18 februari 2010

Stentufft läge

I morse höll mitt liv på att få ett hastigt slut. Med en välbalanserad frukost (en skål müsli på ena knät) satte jag mig och kollade nyheterna från OS. Det var damernas curling. Sverige mot Storbritannien.

Det är många som tycker att curling inte är så mycket att ha, men med den segersvit som lag Anette Norberg har haft under de senaste åren så har det blivit riktigt kul. De sopar banan (sic) med motståndet helt enkelt och matcherna kan vara riktiga nagelbitare ändå till sista sten. Curling känns som en schysst kombo av biljard och folkrace; precision OCH kraft.

I morse satt jag som sagt och malde i mig frukosten och försökte hindra först den ena och sen den andra hjärnhalvan ifrån att smygsomna (Beroende på vilken sida det drabbar så märker jag det på att jag antingen går vilse eller vill designa operahus av krokigt gjutjärn). SVT Play drog igång, det var curling. En och annan av damerna kan tänkas vara lite kär i mig men fortsatta studier är nödvändiga. Förmodligen är det det nästan permanenta "ovanifrånperspektivet" som gör det men de ser oftast väldigt små och nätta ut de där tjejerna, jag kostade på mig ett litet leende. Sverige ställde upp för en stöt. Fina tjejer det där... sen knackade Döden på.

-"Ja, ja, ja, ja! Bra! Hårt! HÅÅÅÅRT!!!"

Min reaktion på denna verbala vindkantring värdig en vuxenfilm var att sätta müslin i halsen. Denna lilla söta kvinna med en stämma värdig en hamnarbetande masochist fick mig att dra efter andan med sådan kraft att fullkornen fladdrade fritt. Jag tappade också hakan, och lagom tills mina lungor kommit sig för att rensa luftrören medelst reversering hade jag stängt limpsaxen igen varvid den numera rätt beresta frukosten tvingades upp i och ut igenom bihålorna/näsan. Jag gjorde ljud som man annars bara hör ifrån frustrerade och brunstiga marina däggdjur i halvtonsklassen eller däröver.


Curling ÄR lite porrigt helt enkelt. Och tjejerna kommer med egen städutrustning! :-)

lördag 13 februari 2010

Rilleman; Sammhällsinformatören?

Jag åt lunch på Fefferoni (Ikano) idag för att stilla en hastigt uppkommen falafel deficiency. Det var gott om folk men jag hittade ett ledig bord i ett hörn.

Ungefär halvvägs genom maten dyker det upp en stor familj om ca 8 personer som uppenbart inte kommer att få platser bredvid varandra. Eftersom jag snart är färdigäten och dessutom sitter själv vid ett bord för fyra OCH grannarna vid bordet bredvid just rest sig erbjuder jag dem att ta samtliga lediga platser vid de två borden så att de sen kan sitta tillsammans. De har väldigt svårt att ta in konceptet att bara tacka ja utan börjar härja om att de absolut inte vill köra bort mig och.. Jag byter taktik.

-"Vi är nästan 7 miljarder människor på en planet med omkretsen 40076 km. 70% av planets yta kräver att man umgås simmande. Att vi lär oss att leva tillsammans och samsas om den yta vi har till vårt förfogande får anses vara en överlevnadsstrategi på global skala. Jag tycker att vi börjar på en gång. Sitt?"

De flackande blickarna antydde att de önskade att de hellre gått till McDonalds istället men sen satte de sig och sa inte ett ord under den tid det tog mig att äta färdigt. Hoppas att de inte sitter kvar än.

Rilleman; OS-kommentatorn

Efter en lite väl lång men väldigt skön sovmorgon passade jag på att titta på invigningen av vinter-OS i Vancouver. Jag har ända sedan barnsben haft en fascination för just Olympiska Spelen och de positiva känslor detta förknippas med. Understundom är det som att vi som ras plockar fram våra bästa sidor under dessa korta dagar av ädel tävlan och sportsmanna-anda.

Jag malde i mig en tallrik knusperflakes och klottrade lite stolpar på ett gammalt kuvert medan jag tittade. Detta är resultatet:

21:a vinterolympiaden? Jasså..jahaja.. trodde det varit fler. Häftigt med Mounties som tågar in med Kanadensiska flaggan, även om stolpskottet till Svensk kommentator glatt kallar dem för "Royal Canadian Mountain Police". Visst, Kanada är ganska klippigt på sina ställen men om man lägger hjärnan i "drive" så upptäcker man snart att det handlar om en RIDANDE poliskår vilket lämpligen översätts med "Mounted". Det är faktiskt inga jävla pistvakter vi talar om. Fanan hissades till tonerna av "Oh Canada" framförd av en riktig goding med en pipa som inte heller gick av för hackor.

Plötsligt dyker det upp representanter för urbefolkningen samtidigt som interkontinentala ballistiska glasfallosar reser sig ur silos i golvet. Mycket potent tillsammans med allt trummande i bakgrunden. Plötsligt svämmar scenen över av indianer, inuiter och andra "traditionella kanadensare" som vill välkomna de tävlande som nu börjar troppa in. Ser ut som ett sälskinnsrejv.

Av de tävlande länderna är det väl några som sticker ut mer än andra och det är mycket representativt för den olympiska tanken att "det är viktigare att deltaga än att vinna" att det kommer deltagare från länder som inte har en sportmössa över huvud taget. Algeriska längdåkare... En 48-årig Argentisk freestyleåkare som är med för principens skull... Australiens fanbärare, Torah Bright (snowboard), är nog lite kär i mig. Bermudas tremannadelegation kommer klädda i sina traditionella shorts (!) medan Finland har ett oerhört fascinerande svart-vitt snökamouflagemönster på sina dräkter, perfekt för ripjakt eller militära överskottslager... Brasilien är ytterligare ett land utan stora vintermeriter (eller kompetenta prisvärda jaktplan) men borde vara svårslagna när det gäller att vaxa sina lagg på samma sätt som Colombia får anses kunna det här med att "stå på näsan i snö" även om det mesta av den varan tydligen går på export.

Nordkorea tågar denna gång in för sig själva, till skillnad från de gånger man gjort gemensam sak med Sydkorea. Trist utveckling. Etiopien har en ensam längskidåkare som förmodligen skulle bli frånåkt av tjejen som bär deras landsskylt men han är glad ändå.

Mest sorgsna torde Georgiens trupp vara efter den tragiska förlusten av rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili som tidigt på invigningsdagen gått bort efter kraschen i banan i Whistler. Det var gripande att se dem tåga in på OS-arenan med sorgflor på fanan och sorgeband på dräkterna. Mest färglada är Tyskland som uppenbart missat samtalet från 80-talet som vill ha tillbaka sina kläder. Ghana deltar i "alpina grenar", sån tur då.

Storbritannien tågar in anförda av skeletonåkaren Shelley Rudman. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om folk som åker pulka med huvudet före fortare än jag kan köra bil (Saaben) men jag vet en sak; she could ride MY skeleton anyday! I'd bon'er... ;-D

Iran tågar in med sin första kvinnliga deltagare (slalom, och SVT-kommentatorn slösade bort ett historiskt ögonblick på att älta hur kvinnans huvudduk eventuellt skulle vara i vägen för slalomhjälmen...) någonsin som fanbärare! Very cool! Sverige! Foppa bär fanan och resten av truppen ser ut som en hoper glada pippigula kycklingar. Lite senare 216 Amerikaner med guld i blicken, diskret som vanligt.

Spelens Olympiska sång framförs av Nelly Furtado och Bryan Adams, två av alla dessa kändisar som tydligen har Kanadensiskt påbrå. Ibland påminner det hela om sketcherna i "Curry Namnam" där en envis indier försöker påtala alla kändisars indiska härkomst, helst baserat på en våldsam fonetisk misstolkning av deras namn. Fröken Furtado har i mina ögon utvecklats mycket gynnsamt sedan genombrottet 2000, kanske inte likt ett fint vin utan mer i linjerna av en schysst Stradivarius. Nelly stolpade runt på 15 cm höga skor under uppträdandet och jag visste faktiskt inte att så höga klackar hade applikationer utanför sängkammaren.

Under hela inledningen läses dikter med historisk Kanadensisk betydelse av ingen mindre än Donald Sutherland, en man som är cool som en struts med solglasögon. Invigningens "konstnärliga del" startar med att personer kliver in på arenan i motljus a´la Närkontakt av 3:e graden. Ett stort ljusspel tar sin början och i sann Olympisk tradition erbjuds vi ett bländade stycke scenografisk genialitet där scen och projektion sömlöst integreras för att ge oss bilder av norrsken, djur och Kanadensisk geografi. Inte lika genialt är att alla inblandade hela jävla tiden måste vifta med lysplast men det är väl en fluga eller nåt... Det ser ut som om man skrotat ett ATC till förmån för 1000 arbetslösa med ficklampor som fått i uppgift att vinka ner trafiken över Heathrow. Det hela accelererar med flygande människor, tänk "Peter pan möter Mission Implausible" med vajrar och skit. Fenomenet har synts i dessa sammanhang tidigare men fokus är nu mer konstnärligt och mindre tekniskt än i Los Angeles 1984. Olympisk scenografi är väldigt multidisciplinär; "Weapons grade origami + Ryska dockor + Schweitzisk armékniv" där allt är multifunktionellt och instoppat i något annat. Jag blir riktigt till mig när ett par plutoner inlinesåkare börjar rusa runt på scenen men detta går snart över. Mer förbannad lysplast.

Detta OS har mer än något annat satsat på att föra fram den nationella andan hos arrangören med hjälp av poesi, och en bit in i spektaklet får man höra en riktig kioskvältare. Shane Koyczan definierar vad som är Kanada och jag får en ny idol. Killen böjer ord utan att förlora meningen likt en astronomiskt singularitet böjer rumtid utan att påverka elektrisk laddning.

Den olympiska elden nalkas, har tydligen varit på väg sedan 22:a oktober vilket får mig att misstänka att Posten varit inblandad för jag får aldrig något i tid jag heller! Undrar om postgången skulle snabbas upp om man matade postpersonalen med dagen-efter-piller? Dr Jacques Rogge håller ett kort och tydligt känslosamt öppningsanförande där han personligen framför sina kondoleanser till den omkomne rodelåkarens familj, kamrater och landsmän. John Furlong, Kanadensisk OS-general, fortsätter med ett mycket bra tal. Väldigt välkomnande och med tonvikt på tacksamhet till alla de som lagt ner tid och energi på att få OS 2010 att bli av. Snyggt! Sedan händer något monumentalt.

Inför en fullsatt arena sjunger K.D. Lang Leonhard Cohens "Halleluja". Det är en av mina favoriter och om jag tidigare haft ståpäls så fick jag nu underarmar som man kunnat skrubba blåmusslorna av ett fartygsskrov med. Jag behåller oftast mina känslor på insidan men nu letade faktiskt några sig ut, främst via tårkanaler och.. snorkörtlar (ser jag ut som en läkare eller?!).

Den olympiska fanan bars in av prominenta kanadensare, med en übercool Donald Sutherland i spetsen. Den Olympiska Hymnen sjöngs av en gyllene sopranvalkyria med simmaraxlar som förmodligen skulle kunna gå 12 ronder mot Malena Ernman (SNÄLLA SVT! Allt är förlåtet om ni fixar det!). Deltagare och domare svär Olympiska Eder (nej, de är inte arga, de lovar bara att det inte är fusk om det inte upptäcks). Efter lite nervösa ögonkast och svettiga handflator (har inget med lesbianer att göra, läs vidare) lyckas man få upp tre av de fyra stödpelarna till den olympiska facklan och lyckas få fyr på den. Någonstans får en ansvarig Olympisk ingenjör ett sammanbrott...

Inte helt istappad bakom en vagn

Ni skulle bara veta hur många gånger senaste veckorna jag haft samma tanke, naturligtvis i grövre kaliber, men ändå...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6598379.ab

Enda felet är väl att inte ha meddelat ordningsmakten innan skjutning. Faran med is på lite höjd överskuggar ju markant riskerna vid ett par välriktade luftgevärsskott. Vore roligt om t.ex. Norma väljer att ta fram specialhagel för just isrensning i framtiden.

fredag 12 februari 2010

..åsså eftermiddagshumöret.

Personalfotografering på jobbet, snyggtröja anbefalld. Vid ombyte antydde kollega att Rillemans lekamen var dåligt kompatibel med en pikétröja strl L. Allmän munterhet i leden över detta. Replik:

-"Va? Förlåt, jag hör dig så dåligt när du talar till mig från andra änden av BMI-skalan..."

Dagens morgonhumör

-"Är du klar än?
-"Nej, det fattas lite..."
-"Du borde fan jobba på NASA!"
-"??"
-"Du lyckas ju alltid skjuta upp allting!"

torsdag 11 februari 2010

Det klarnar!

Jag är ånyo på ett sånt där sprudlande glatt humör, så där så att man vill ta en avslappnande löptur hem från jobbet eller möjligen stresstesta en roddmaskin på gymmet. Jag skyller på allt roligt jag haft på sistone och på att det är märkbart ljusare på dagarna nu. När solen lyser över snön är det faktiskt läge för ett par hala glajjer om man ska köra nåt större än en analystenta.

Våren är dock fortfarande långt borta, baserat på att jag inte har det minsta sug efter kolfiber än. Eller.. nu ljuger jag ju lite eftersom det skulle vara roligt att börja paddla surfski till våren och sådana gör man av ca 10 kilo kolfiberlaminat med ett kilopris helt i klass med det hos en riktigt trevlig cykel. Jag har alltid tyckt om att paddla men tycker att de allt igenom dominerande havskajakerna, ehuru eminent stabila, är väldigt breda och pråmiga för mig med smala höfter och höghastighetsambitioner. Jag gör gärna en trade-off när det gäller stabilitet för att få en tightare och snabbare kanot. Det visare sig hur det blir med den saken.

onsdag 10 februari 2010

I övergångsåldern? Jag??

"Jag måste ha läst fel..." var både första och andra tanken när jag ögnade igenom gårdagens post, men brevet var mycket riktigt både adresserat mig och skickat av avdelningen för Obstretik och Gynekologi vid institutionen för klinisk och experimentell medicin. På läskighetsskalan hamnar sagda försändelse högre än ett brev från Polisen men nedanför ett brev från Veneriska... (spekulationer i lycklig brist på empiriska bevis men jag skulle nog bli rätt brydd)

I brevet finns ett digert formulär där försättsbladet inbjuder mig att deltaga i en undersökning om den manliga övergångsåldern och dess koppling till halten av testosteron i blodet. Man screenar nu yngre män än vid tidigare tester, dvs oss från ca 35 år och uppåt. Deltagande utgöres av ett anonymiserat blodprov och ett dito digert frågeformulär av typen "tycker du att du tacklat av på sistone, grabben?". Är jag mindre pigg? Klenare och svagare? Växer skägget långsammare? Gift? Keps på hatthyllan? Kan jag inte ta ner gipsväggar med morgonståndet längre utan att först tänka på damcyklister? Ramlar jag ibland omkull utan att förstå varför? Under skallande skrattsalvor fyllde jag i formuläret och gav mitt medgivande till ett blodprov om dom vill ha ett. Det här har ju potential att bli riktigt roligt.

-"Nu sticker det till lite.."
-"Jaja. Har ni varskott SLU nu då?"
-"??"
-"..jaaa, för sådana här koncentrationer av testosteron ser man ju annars bara hos tjurar och SLU har ju rekorderliga mätinstrument! Hähä!"

lördag 6 februari 2010

Just one more for the road. And then another one..

Igår, lördag, var jag med arbetskamrater och några kunder på Linköpings Whiskeyexpo. Det är ett trevligt arrangemang om man uppskattar whiskey och andra män med glansiga ögon och rosiga kinder. Man får ett litet provsmakningsglas vid inpasseringen och sedan köper man valfritt antal centilitrar av de sorter man är nyfiken på hos de olika märkenas representanter, mycket smart, dels eftersom man kan prova många sorter till en liten peng och dels eftersom man blixtsnabbt tappar räkningen över sitt totala alkoholintag vilket gör att man allt snabbare separeras från resten av sina pengar. Platsen är Cupolen/Folkets Park och miljön är härligt retro, eller kanske bara dåligt underhållen och sunkig...


Då det var mitt första besök på detta besynnerliga evenemang med skotska folkmusiker i hörnen gick jag helt vetenskapligt tillväga och satte mig för att skapa en baseline för det vidare testandet. Alltså kalibrerade jag tungan genom att testa en välbekant whiskey först, och till min stora lycka var tjejen som hällde Tullamore Dew i dåliga människor jättesöt! Efter att ha armbågat oss fram genom de arkeologiska lagren av äldre och hopplöst trånande män ögnade jag igenom sortimentet och fastnade för en "Whiskey Challenge"; ett slags miniblindtest där man skulle identifiera vilket glas som innehöll Tullamore och vilket glas som innehöll Famous Grouse. De av er som seglat med mig skrattar förmodligen gott nu eftersom jag alltså förväntades hålla reda på mina två favoriter. Som att skjuta whiskeyfisk i en whiskeytunna... och jag redde ut begreppen med näsan på två sekunder. För att få prata lite mer med snygga tjejen deltog jag i en kundenkät om vilken av de två sorterna jag gillar bäst (Tullamore, dels eftersom det är sant och dels eftersom hon representerade märket) och fick sedan troppa av då det fanns fler hugade spekulanter. Vi hann dock att testa vanliga Tullamore, Tullamore 12 years och Tullmore Single Malt 10 years innan vi drog vidare. Mumma!


Det fanns ett enormt utbud och jag stötte på märken som jag aldrig ens hört talas om och som förmodligen framlever sina liv i stort dunkel på Systembolagets beställningslista. En riktigt spännande flaska var en Speysidewhisky; Cu Dub Black Single Malt. Cu Dub uttyds "Black Dog" och spriten gör med sin tjärsvarta färg skäl för namnet. Hårig men på ett rätt trevlig sätt, ungefär som att sitta framför brasan med sin raggiga gamla hund efter en lång och blöt dag på heden. Fyra solvarma klipphällar av fem möjliga.


Genom chefens försorg var vi anmälda till två provsmakningsseminarier. Det första hölls av en lätt pretentiös men kunnig och underhållande spritjournalist (iklädd whiskeynördarnas EGEN kilt/Tartan!) och handlade om Talisker. I sina bästa stunder fick hans utlägg om de olika doft- och smaknoterna i spriten självaste Bengt Fritiofsson att verka återhållsam och nykter och jag hade fullt upp med att hålla mig för skratt. Spriten var däremot spännande och vi tröskade igenom 10 years, 18 years, Distillers Edition, 25 years och slutligen 30 years.

Temperaturen på tillställningen i kombination med ett ventilationssystem från 60-talet gjorde att det blev olidligt hett på övervåningen där seminarierna hölls. Viss lindring kunde erhållas genom att kliva ut på balkongen för att andas obegagnad sval luft en stund. En liten skylt med texten "HALT på balkongen!" fick mig att nästan bryta ihop av skratt då jag för mitt inre såg den utgöra en fara för officerskåren som skulle komma att stå likt frusna pingviner på balkongen tills någon kommenderade lediga och släppte in dem igen.


Efter att ha handlat lite whiskeysmaksatt smörkola var det dags för det andra seminariet, denna gång på temat Old Pulteney. Föredragshållaren, Gordon Bruce (numera destillerichef på AnCnoc), började med att påpeka att engelska inte var hans första språk och fortsatte sedan att mangla detsamma med en kraftig skotsk brytning. Pittoreskt. Det var uppfriskande att få lyssna på en kille som gått den långa vägen och som själv krupit runt i jäskar och tankar under 30 års tid. Han hade en väldigt trevlig "hands-on-approach" till produkterna och av det lilla jag hörde hade han även en skön svart humor. Att jag inte hörde honom bättre har flera bra och några riktigt dåliga anledningar. Hade det varit för enbart mitt hörselhandikapp så hade allt varit frid och fröjd, jag satt optimalt placerad i lokalen. Att den totala ljudnivån i bygget blivit högre med antalet konsumerade centilitrar må man ju förstå och förlåta. Däremot blev jag hjärtinnerligt trött på våra "back row cowboys" som på ett mycket nonchalant sätt saboterade seminariet för de som hade chansen att höra något genom att högljutt leva om likt en födelsedagsfest på McDonalds. Om man själv inte hör eller fattar vad som sägs så skiter man i alla andra (som tillslut tydligt hyschar åt en) och fortsätter överrösta föredragshållaren. Snyggt.

När det gäller dryckerna så fick jag nu uppleva en "first", nämligen att prova "New Make Spirit", dvs nydestillerad men ännu icke lagrad whiskey. Alkoholhalten ligger på 68% och det var som att för ett ögonblick få sina hjärnvågor bankade platta med en glödande stångjärnshammare. Jag har fått näsblod för mindre (jodå..). Yttermera gick vi igenom 12-17-21 och 30-åringarna i sortimentet, där jag själv fann bästa balansen i 17-åringen. I övrigt har jag aldrig ens hört talas om Old Pulteney som märke trots dess uppenbart digra och spännande historia.

Hela kvällen utgjorde en svår balansgång för att ha så trevligt som möjligt utan att gå över den tunna gräns som skiljer en bra kväll ifrån ett "catastrophic hangover incducing event" och jag höll intaget till ett minimum. Jag var trots detta märkbart sliten när jag avböjde eftersläckning med mer alkohol i Ågatanregionen och istället tog långa benet före mot hemmets lugna vrå. Så här dagen efter känns det som ett klokt val. Framgent vankas det även ölmässa och visst låter det lite lockande?

måndag 1 februari 2010

iPad; iRad* eller iBad?

Med all respekt för Apples smarta lösningar och välförtjänta framgångar så kunde jag som "ännu icke frälst/fallen" beakta lanseringen av iPad med ett mått av nykterhet.

En iPhone i A4-storlek. That's it. Fast utan telefon. Har jag missat nåt viktigt? Första tanken var att den kanske kunde finna en marknad hos fotografer som vill kunna se sina digitala bilder på en större skärm redan vid fototillfället, men eftersom den inte utgör ett quantum leap framåt jämfört med de redan små och mer mångsidiga laptoparna eller netbookarna så är jag tveksam. Att ha fått en hel generation att medvetet smeta långa feta streck på sina datorskärmar kräver ett marketinggeni av Keyser Sözes kaliber...

För den som snabbt behöver en uppdaterad lägesbild och sovrar bland mycket information utan att behöva mata in den så kan det fungera. Som karta på rundvandringen, för att visa sprängskisser/servicemanualer eller för att hålla reda på all information som rör t.ex. en flytt är jag villig att prova den. (Egentligen vill jag styra mina flyttar med tekniken Tom Cruise använde i Minority Report fast i ett lite mer bärbart format och utan kortväxta skogstokiga scientologer. I would move the Wold, baby! ;-)

Det finns dock EN applikation jag finner klockren (Dumt uttryck, klockor är fruktansvärt ohygieniska! Lägg armbandsuret på en agarplatta, baka i 48 timmar och slåss med resultatet om Världsherraväldet om du törs!), och receptet är som följer:

  1. Hårdkoda plattan till Google (sökmotor, översättning och karttjänster) och Wikipedia.
  2. Skriv i stora vänliga bokstäver på baksidan; "DON'T PANIC".
  3. Håll reda på din handduk.

Lycka till!

(*An abbreviation of 'radical'--a term made popular by the Teenage Mutant Ninja Turtles. Still primarily used by people on the West Coast who find words like 'cool', 'awesome', and 'tight' to be tired and overused; 'rad' is generally considered to be a much higher praise than the aforementioned superlatives. Also used as a general expression of awe.)