söndag 13 juni 2010

Lyckligt manglad


Åter hemma i soffan. 862 bilder på kortet. En försvarlig andel av dessa saknar värde men andra är lovande. Jag har lärt mig massor om min kamera och fått en del att fundera på. Vädret har varit riktig bra, med sol på förmiddagen och mot eftermiddagen lite dramatiska moln som fin bakgrund. Regnet började falla i samma ögonblich som speakern annonserade flygdagens slut. Jag är toktrött. Mycket beroende på att jag varit på fötterna hela dagen men mest på att jag inte iddes ta ett tresiffrigt könummer för att få tag på käk. Nu ska jag mumsa kebab och sen får vi se om det blir nåt mer stordåd.

lördag 12 juni 2010

Väderrapport

07.30 och nästan helt molnfritt! Gårdagens vind har gjort nytta och idag verkar den inte lika kraftig. Nu är det frukost och sen ska allt packas i fotoryggsäcken. Precis som vanligt vill jag ha med mig mer än vad jag vill bära på, men vafan.. Igår installerade jag Faststone Image Viewer på laptopen (skönt att kunna ta backup på minneskorten på plats och radera värsta flopparna direkt) och kan nu titta på även mina RAW-filer i lite mer detalj. Det snabbar upp feedbackprocessen när det gäller att hitta de bästa inställningarna. Gårdagen visade tydligt hur viktigt det är med exponeringen för att få fram detaljerna hos motivet. Hemma använder jag sen Elements 8 för finliret.


(lånad bild, men jag tror jag ser den här idag :-)

Jag har telefonen med mig under dagen men räknar inte med nåt större livebloggande då jag tänker springa runt som en Nikonsponsrad sockerstinn femåring i ett lekland och bara ha skitroligt. Däremot tar jag med mig anteckningsblocket och samlar ner tankarna för senare bruk. Party On, och om du är i närheten; kom hit!

Återstoden av dagen

För att komma tillrätta med cykelbristen besökte jag ett närliggande vattenhål som brukar ha bra hjulknark. Där föll jag för en slank, snabb och alltigenom vacker skapelse (ja, jag väljer kvinnor och cyklar på ungefär samma kriterier). Cresent Valkenburg kvalar in som retrofixie och singlespeed i ett tack vare ett vändbart bakhjul med frihjul på ena sidan. Den har stor personlighet och är väldigt skön att cykla. Den har förvisso bromsar på styret men det var en behaglig känsla att vara direktkopplad till sin egen hastighet. Tyvärr funkar inte en Valkenburg som vardagscykel då jag behöver något mer praktiskt och mindre förfinat att plöja genom tillvaron med. Jag vill egentligen inte ha en massa växlar men behöver dem likafullt.

Efter en stunds promenad stod jag på Haga Cykel och botaniserade. Jag brukar få hållas medan personalen tar hand om kunder som tar mindre än en halv dag på sig att välja. Jag hade nästan gett upp hoppet när Jeff pekar ut ett ex jag missat. En Mongoose Sabrosa, Taiwantillverkad MTB-hybrid med stel gaffel och SRAM X-4 växlar. Mekaniska skivbromsar. Feta 29" slicks. Acceptabelt pris. En provcykling fällde avgörandet och efter en tur hem för att hämta kameran bar det av mot Malmen.

Jag tog det som ett gott tecken att det första som mötte mig var Flygande Veteraners DC3:a som elegant och välpolerad gjorde några inflygningar. Jag befann mig tämligen välplacerad nära banänden och gjorde halt för fotografering. Jag fick snart sällskap av en holländsk flygentusiast som kommit till stan för att ta bilder åt några tidskrifter han jobbar åt. Då vi båda jonglerade substantiella ekonomiska värden i optik kom vi att prata om ditt och datt runt temat flyg och fotografering. Holländaren hade en vag idé om att skaffa ett presskort inför morgondagens uppvisning och tyckte att jag gott kunde haka på. Det var en miljon människor som trängdes på muséet och jag hade inget bättre för mig så vi stövlade in hos vakten och frågade efter presscentret. Stressade människor ifrågasätter inte så mycket som de borde varför vi pressades in i en grupp folk som skulle åt ungefär samma håll i ungefär samma ärende och lotsades upp till Helikopters besöksavdelning. Där såg jag mig omkring en stund och gick sedan ut på plattan där förberedelserna var i full gång även om det ännu var ganska glest mellan sevärdheterna.

Vädret var väldigt blåsigt och regnet kunde liksom inte bestämma sig. Jag fick nog av blåsten och klev in i jakt på kaffe. Det visade sig att mellan mig och holländaren så känner vi alla i hela Flygvapnet med omnejd och medan han letade efter någon som han eventuellt kunde få flyga med till F7 träffade jag på en informationschef hos en större Svensk försvarsmaterieltillverkare som tyckte att jag var lik min far. Vi har träffats i liknande sammanhang tidigare varför jag presenterade mig och fyllde i hans minnesluckor. Som tack för detta styrde han genast bort mig mot en svärm av mycket trevliga och allerta officerare som gav mig kaffe, snabba gula kolhydrater, ett divisionsmärke och pass till flygnördshörnan ute på fältet inför morgondagen. Sweet! Resten av tiden minglade jag bara runt och pratade med folket från F7 som jobbar med veteranflygplanen. De vet också vem Far är men det är Mors namn som får dem att darra... ;-)

Jag hade lite tur med vädret på hemvägen och slog regnet med knapp marginal. I morgon gäller det! Flygdag, yay!

Ditt och datt om mitt och ditt

Idag är jag -1 på cykelkontot. Vardagsraset jag nyttjar för
allmäntransporter har under natten lämnat mig. Detaljerna är oklara
men om den bytt ägare så saknar den personen två saker; smak och
nyckel till låset. Det ekonomiska värdet är =0 pga svårt eftersatt
underhåll och det praktiska bestod i ett ickefossilt sätt att ta mig
runt stan. Den stora frågan nu är vad jag skaffar för en ersättare?
:-)

--
Skickat från min mobila enhet

fredag 11 juni 2010

Min inre tonåring gråter

Lördag. O6:52. Klarvaken, utvilad, rastlös. Uppenbarligen heltokig. Vad göra?

måndag 7 juni 2010

Damned if you do and...

Jag har fått mig en tankeställare. Som en person som uppskattar och eftersträvar ordning och reda tycker jag om att styra upp tillvaron i mönster som är begripliga och användbara. I en del fall handlar det om att skapa förutsägbarhet, exempelvis genom att placera vissa saker på designerade platser så att de går att hitta. I andra fall handlar det om att skapa rutiner eller mallar för hur man hanterar initialt svårtydda situationer, t.ex. CABC-protokollet vid traumamedicin (Catastrophic haemorage, Airways, Breathing & Circulation) eller STOP-regeln om man går vilse (Stanna, Tänk, Orientera & Planera). Visst kan man leva sitt liv helt ad hoc, fritt, plan- och förutsättningslöst om man vill, så länge man står ut med nackdelarna. Den som uppfinner hjulet på nytt varje gång har visserligen de häftigaste hjulen men kommer att bli väldigt sen till jobbet...

Organisation är för mig strukturen som utgör ramverket och grunden för verksamheten. Den är produkten av eftertanken och erfarenheten. Om det finns tusen vägar att gå mot ett mål så vill jag åtmistone ta mitt första steg i generellt rätt riktning och inte ha glömt att packa något viktigt. Även bra planer kan visa sig vara oanvändbara i verkligheten och det hör därför till att hålla sig med alternativ. Att improvisera är en nyttig konst men ju mer tid du lagt på att förbereda alternativ desto lättare blir det att behålla initativet och riktningen. Samtidigt gäller det att ha så mycket tålamod så att man verkligen hinner observera konsekvenser och utfall av de val och handlingar man gör. Det är alltför vanligt att man tar den lätta/snabba utvägen och endast kompenserar för ett problem istället för att verkligen gå till botten med dess orsaker och lösa det.

Det är lätt att tro att det är ett modernt problem att ens personliga kompassnål snurrar som en mixerkniv i ens själ, att det är vår utvecklade och moderna värld med alla dess oräkneliga valmöjligheter som kolliderar med tvåbitarskoden i våra grottmänniskohjärnor. När ett neuralt styrsystem dimensionerat för att hantera enkla kombinationer av "Äta-Nuppa-Sova" och, möjligen, "Undvik vassa änden av den sabeltandade grunkan" kastas ut i modern affärsverksamhet blir det som att simulera kärnfusion med en kulram. Vi hinner inte med att skapa en bild av läget innan det permuterat till något annat, är hela tiden steget efter och då börjar tankarna på omorganisation att smyga sig in. Allt vi vill är att återfå den trygghet som följer på känslan (eller tacksamma illusionen) av kontroll. Historien förtäljer att organisationsbyggande och omorganisation varit en sport långt före vår egen tid. Och kanske att den egentliga sporten är att låta bli?

"We trained hard . . . but it seemed that every time we were beginning to form up into teams we would be reorganized. I was to learn later in life that we tend to meet any new situation by reorganizing; and a wonderful method it can be for creating the illusion of progress while producing confusion, inefficiency, and demoralization."
Fritt efter Gaius Petronus Arbiter, AD 27-66

söndag 6 juni 2010

Total telenärvaro

Jämfört med att se bilder från skyttlar och rymdstationer i omloppsbana så blir jag faktiskt mer imponerad av att i nära realtid kunna se vad som händer i Mexikanska golfen, på 1500 meters djup. Det är naturligtvis BP:s ansträngningar för att komma tillrätta med den katastrofala oljeläckan som direktsänds via kamerorna på de ROV:er som används. Mot en mörk bakgrund ser man moln av olja och gas som strömmar mot ytan, mekaniska manipulatorarmar som med nästan löjlig precision arbetar med allt från 100-tals ton tung utrustning till att med fingertoppsprecision fästa tunna rep och slingor.

Det må vara en av mina svagheter som människa (de andra är långa varma duschar, snabba tjejer på cyklar, kolfiber och ukuleles eller kombinationer därav), men jag kan bara inte låta bli att dumt glo på saker som utspelas i nuet. Jag drar mig till minnes de sömnlösa dygnen när jag idogt hamrade på refresh-knappen medan Steve Fosset blev förste solopilot runt jorden, eller när man slog rekordet för modellflygplan genom att korsa Atlanten och telemetriströmmen bestod av ständigt skiftande GPS-koordinater och uppgifter om höjd/motorvarvtal. När tredje planet (de två första kraschade i havet) till slut slog ner på Irland gjorde jag detsamma på min vardagsrumsmatta och sov sen i nästan 12 timmar. Nyfikenhet, envishet och dumhet är helt klart goda vänner.

fredag 4 juni 2010

Temple of Wisdom

Jag vill dela med mig av ännu en fantastisk tänkare och skapare ut TED-segmentet. Temple Grandin är helt underbar att lyssna på när hon utifrån sina egna egenskaper och erfarenheter beskriver hur en autist ser på tillvaron. Det hela får mig att fundera på hur många av oss övriga som fått en diagnos på "autismspektrat" om vi bara fötts några årtionden senare? Jag känner igen mig i mycket av det hon nämner. Hon berör hur vi bäst tar tillvara våra olika sätt att tänka och hur vi fångar upp och stimulerar de unga som begåvats med unika specialförmågor istället för att förpassa dem till vård eller "förvar". Vikten av bra mentorer, stöd tidigt i livet och väl valda utmaningar betonas särskilt. Dr Grandins liv har filmatiserats med Claire Danes i huvudrollen och jag skall göra vad jag kan för att få tag på filmen. Hon är rak som en laserstråle i sin kommunikation och ungefär lika snabb så vaxa öronen och håll dig i när du börjar titta...

tisdag 1 juni 2010

Om dumhet hade explosiva egenskaper..

..så skulle vi alla i detta nu regna ner runt kanterna av en gigantisk krater med centrum där Expert låg i Ikanohuset.

Jag ville ju bara ha en espresso! Jag får en så fort jag visar mig på Kahl's Kaffe nu för tiden, utan att behöva orda så mycket om saken. Detta är av godo eftersom jag oftast dricker espresso för att korrigera det kundinducerade svårmodet när arbetsdagen är slut. På vägen dit passerade jag Expert. Det stod en liten folksamling framför ingången till butiken. Folket rörde sig som druckna ugglor och jojjade med huvudet framåt, bakåt och i sidled samtidigt som de pladdrade, pekade och betedde sig allmänt klandervärt.

På ett litet bord stod ett ex av Samsungs nya LED-TV med 3D-funktion. Jag har sett den i reklamen tillräckligt ofta för att känna igen designen och har t.o.m. tittat lite på specarna på Samsungs site. En bit av den oundvikliga framtiden i platt silverfärgad plast, varken mer eller mindre. På skärmen visades en demoslinga med ludna äckelsöta skapelser modell Disney/Pixar, i ömsom 2 och 3D. Folk var helt exstatiska! De övertrumfade varandra med utsagor om hur de upplevde djupet i bilden. Somliga stirrade storögt ut i luften, med fokus nånstans halvvägs till Mjölby, och försökte gripa de elusiva formerna som "svävade" framför dem. Alla. Var. Skitimpade.

Likt det lilla barnet i HC Andersens saga hörde jag mig själv säga: "Men ni har ju inte glasögonen på er..?" Utan glasögonen som separerar höger och vänster bild (aktiva slutare med flytande kristaller etc. synkade från TV:n med IR eller nåt sånt) så ser man ju bara ett dåligt fokuserat sudd. Min popularitetsrating kollapsade med relativistisk hastighet till ett lokalt minimum. Det är sånt där man känner på sig. Kaffet smakade av någon anledning extra gott.