onsdag 27 april 2011

Påsk upphör!

Påsken tillbringades i år ute hos föräldrarna i gott sällskap av en hel del släkt och ytterligare en frisk fläkt som jag hoppas få tillfälle att återkomma till...

Jag kände mig redan från början precis lagom ohälsosamt stressad över att hinna med de slutliga studierna inför uppskrivningen inför radioamatörcertet vilket gjorde att jag redan från starten av vårt lilla samkväm drogs med en gnagande längtan efter formelsamlingar och miniräknare. Som en slags kompromiss hade jag nogsamt packat en del av detta i en liten väska och tog varje tillfälle i akt att grotta ner mig i de nördigaste djupen av våglängder, atmosfäriska skikt och stående-våg-fenomen.

Påsken är en högtid som i vårt sekulariserade samhälle en bart handlar om två saker, att stoppa huvuder fullt med mat (och snaps de de av oss som förstår sånt!) och att samla en så stor skara av arbetsovilliga släktingar som möjligt till att göra allt det man inte kan/vill göra själv i trädgården etc. Med detta som utgångspunkt framstår det som logiskt att jag delade min tid mellan att prova en bunt goa snapsar och att släpas runt ett framtida potatisland efter en helt ostyrig och vilt hoppande jordfräs som aldrig varit närmre en CE-märkning än en AU.

På den digra listan över arbeten att hinna med fanns en liten notis om att de döda träden längst ner i hagen borde tas ner innan de, med lite otur, själva tog vägen ner via grannens uthus. Att ta ner träd är en manlig syssla vilket tydligt påverkade uppslutningen. Träden lutade någotsånär åt rätt håll men visa av tidigare eskapader i samma anda enades vi raskt om att den vore klokt att medelst ett rep dra lite i trädet i en önskad fallriktning. Det tog mig exakt ingen mätbar tid alls att först braka in med Landrovern i hagen och att med en färdighet som skulle fått min gamla scoutledare att darra med läppen av stolthet knopa ihop träd och bil. Det måttades, syftades och stegades... allt för att säkerställa att bilens avstånd till trädets förväntade nedslagspunkt var tillräckligt. Därefter lades det i lågväxlar och repet ansattes med en "rekorderlig och otvetydig grundspänning". Morbror, som är talangfull på allvar, satte sågen i trädet och så fort antydan till rörelse syntes gav jag lite gas och drog ned trädet. Mitt bidrag var försumbart på ett lätt förtrytligt sätt då trädet valde att inte bara falla åt rätt håll utan dessutom fortare än vad en Defender backar med ilagd lågväxel. Verdamt!!

Med nästa träd tog jag inga chanser. Koppla repet, sprinta till bilen, garva som en galen vetenskapsman och riva ner trädet INNAN sågen ens hunnit varvas upp! BRAAAK! Landrover FTW! Visst missnöje och anklagande blickar från övriga. Va sa? Spån i huvudet? Vanlig åkomma i vissa delar av släkten... :-P

Efter att alla träd som skulle läggas omkull faktisk lagts omkull kände jag mig väldigt nöjd med mig själv och framför allt med bilens insats varför jag ansatte att köra ett litet ärevarv i hagen innan jag lämnade den. Med nedvevad ruta, lågväxel och ett kolonialt ansiktsuttryck skumpade jag i en vid båge runt mot grinden.

Det enda som avslöjade att bilen inte längre rörde sig var just att bilen inte längre rörde sig, för motorn gick som den skulle och vid en titt ut genom sidorutan syntes båda hjulen på vänstersidan glatt slira i det två decimeter tjocka lerlager min käre Fader med stor förnöjsamhet låtit mig styra rakt ut i och som fram tills nu varit helt okänt för mig.

På samma sätt som ens inre röst pratar med en när man just misslyckats med att plocka sig en saftig Thailändsk dödsgiftfisk till lunch så berättade de inre rösterna nu att det är kutym att man till fots avspanar okända terrängsträckor innan man kör dem. Och att man gärna står på lite vid genomfart av lera. De yttre rösterna, härrörande från ett par helt sprakande lyckliga Fader respektive Morbror, sa istället att de plötsligt blivit väldigt fikasugna och att de önskade lycka till. Sen försvann de som popcorn med helt opassande breda leenden.

Jag skulle inte vara Rilleman om jag inte redan hade någon slags plan för sådana här eventualiteter. Förvisso är det en smula irriterande att fastna med bilen knappt 150 meter hemifrån men vafan... lera är lera. Ur det gigantiska utrymmet på flaket plockades domkraft och körramper. Ett par brädlappar krävdes som underlag för Hi-Jacken men sedan var det en ren formsak att lyfta upp framhjulen så mycket som krävdes för att få in ramperna under dem. Detta gick dock inte fortare än att hela den församlade menigheten under stor muntration kunde beredas tillfälle till fotografering av bärgningsmanövern i stor detalj. Det är en lågoddsare vad familjens kommande julkort kommer att avbilda... Med behärskning och elegans klöste sig bilen ur surhålet och rullade skitig som en gammal Sovjetisk stridsvagn tillbaka till gårdsplanen. Jag vill gärna tro att jag lärde mig något av händelsen, men tänker inte gå ed på det. :-)

onsdag 13 april 2011

Funderingar kring läggdags...

Jag vet inte varför, men det retar mig en smula att gravitationsvågorna (förutsatt att gravitation nu propagerar vågformigt och inte i små lömska StarTrek-kvanta! Jag håller ögona på det här!) förefaller vara vara hastighetsbegränsade till ljusets hastighet. Om nu all massa i Universum påverkar all annan massa i Universum så vill en sömnlös (kan du tro..) del av mig att detta skall ske omedelbart bums, utan fördröjning. Och sen ska jag ta patent på en "gravitofon" för VVLDC (Very Very Long Distance Calls) som funkar genom att man modulerar en stor massa (Silja Serenade, typ) med en annan stor massa (Göran Persson?) för att skapa gravitationsvågor som går att läsa skitfort jättelångt bort. Hmm. Får som sagt sova på saken.

tisdag 12 april 2011

Radiostörd radionörd

I helgen valde jag att förpassa mina studier till biblioteket för att få lite rumslig stimuli och för att slippa gamla invanda distraktioner. Dessutom hade jag planen att försöka hitta lite trevlig "radioporr" för att få inspiration inför framtiden. Hobbyn är stor och förr eller senare måste jag välja en disciplin och fiskal ambitionsnivå. Som med allt annat elektroniskt finns ingen egentlig övre prisnivå men lyckligtvis kan man bygga kompetenta saker själv, från scratch eller som byggsats.

Den "störning" som åsyftas i rubriken, och som snart beskrivs, har två huvudsakliga komponenter.
  1. Inom radiovärlden existerar en formell serie treställiga bokstavsförkortningar som kallas "Q-koden". Denna kod är ett arv sedan man mer frekvent (sic!) använde morse och var intresserad av att hålla teckenflödet kortfattat och lättförståeligt. Ett exempel är koden QTH som betyder "Mitt geografiska läge är.." alternativt frågar efter motpartens geografiska läge när det används som fråga. Det finns kanske ett femtiotal koder som används någotsånär ofta och absolut gulligast är QWM; "Will You marry me?/I will marry You". (Kan vara bra att veta om jag någonsin får för mig att fyllemessa...)
  2. Den mest kända tidskriften i radioamatörsammanhang har en tvåställig titel där jag bara kunde komma på att ena bokstaven var just "Q". Jag har sett den i tidskrifthyllan i många år men aldrig riktigt haft behov av att bläddra i den.
I eftertankens kranka blekhet ser jag en brist i att till den vänliga tanten i info-disken ställa upp sökkriteriet som:
  • Periodisk tidskrift, två bokstäver i titeln.
  • Ena bokstaven "Q" som i Quintus.
  • Verkställ! Ett-två-ett-två.. Allting går i marschtakt! Hähähä!
Sökresultatet lät inte vänta på sig och när jag fått ett hyllnummer travade jag bort och läste på om bögklubbar, HBTQ-frågor och om den norske konstnären Morten Traaviks verk på temat krig, sexualitet, drifter och kroppsligt förfall i konstutställningen Body Armour som visas på Armémuseum.

Alltså, en gång för alla: förkortningen CQ används inom amatörradion som en förkortning för "Allmänt anrop". En mycket fyndig och passande titel på en tidskrift om radio.

Tidningen QX har inte mycket med radio att göra, alls. (Fast egentligen borde man införa QHBT som officiell kod för "I am Gay/Are You gay?". Skulle säkert liva upp bland de gamla stofilerna ute i etern... :-D)

söndag 10 april 2011

Rilleman, en kille att räkna med?

I takt med att jag fördjupar mig i radioteorin har jag upptäckt behovet av att damma av matematik som jag inte använt sedan jag en gång nödtorftigt lärde mig den inför ett prov och sedan raskt glömde den igen. Föreningen Sveriges Sändareamatörer (SSA) har i sin kursbok lagt sig till med den osunda ovanan att, istället för att lära eleverna metoden för att själva räkna ut svaren, använda hemmasnickrade pseudokonstanter, tabeller och grova förenklingar som kan få vem som helst att gråta. Jag har alltid betraktat matematiken som min absolut svagaste gren men har under kursens gång tagit en slags informell position som "förnuftets röst" när boken och/eller läraren divergerar allt för mycket ifrån praxis, sanning och facit i just matematiska frågor.

Alldeles nyss kände jag mig tvungen att återknyta bekantskapen med den logaritmiska skalan som styr vilket dB-värde en förstärkt/dämpad signal anges i. Det är en märklig känsla att ha nästan hela Världens samlade kunskap och pedagogiska talang bara några tangentbordsklick bort. Exemplen i kurslitteraturen är visserligen oftast ganska lätta men det känns "ekonomiskt" att lära mig en formel som alltid går att applicera istället för 20 tabellvärden med stora luckor emellan. Jag är ganska ensam om att känna detta på kursen och orsakar främst våra lärare tydligt flackande blickar och utbrott av nervöst bläddrande i boken för att ta reda på vad tusan jag pratar om.

När jag vid senaste kurstillfället frågade om jag kunde få låna whiteboarden en sekund (ville bara visa fördelarna med att uttrycka stora och små tal som tiopotenser..) såg man tydligt hur omgivningen initierade den mentala motsvarigheten till att kasta sig bakom närmsta hög med sandsäckar. Till mitt försvar anför jag att mina kurskamrater tyckte att jag hade en pedagogisk ådra och att metoden, ehuru ny för dem, hade just de fördelar jag ville påvisa.

Det blir intressant att se om de kommande kapitlen som rör reglemente och lagstiftning blir lika stimulerande. Jag märker faktiskt en ganska tydlig skillnad i hur fort jag tar till mig nya begrepp och kunskaper jämfört med för 10-15 år sedan. Det går lite långsammare nu men i gengäld har
jag en avsevärt större erfarenhetsbank att relatera kunskaperna till. Men mesta av allt så har jag jävligt roligt!

fredag 8 april 2011

Err...

När jag ibland på väg hem ifrån jobbet åker förbi lokala snabbköpet för att handla lite knusperflakes till frukost brukar det sluta med att jag faller för sötsuget och köper en massa saker jag inte egentligen behöver. Därför har jag lagt mig till med att först åka hem och äta ett par mackor innan jag går och handlar. Detta lindrar hungern och med ett jämnt och fint blodsocker seglar jag bekymmerslöst förbi sötsaker, kakor och godis.

Att på samma sätt försöka dämpa köplusten inför ett besök på lokala Systembolaget genom att peta i sig ett gäng pilsner har visat sig vara inihelvete kontraproduktivt!

onsdag 6 april 2011

xkcd rules

De flesta som läser onlineserien xkcd.com inser snabbt att humorn tenderar att beröra områden såsom teknik och vetenskap på en utmanande hög nivå. Det är den hittills enda manifestation av humor som tvingat mig att studera hela Wikipediaartiklar för att förstå poängen. I gengäld har jag sen ofta skrattat hela dagar. Här en länk till bästa exemplet på ovanstående.

Jag nödgas, av en inskränkt och trubbig Värld(!), ofta att smyga med mina egna humoristiska skapelser baserade på ordvitsar, dubbeltydigheter och multilingvistiska korspolineringar. I xkcd har jag en bundsförvant som ger mig styrkan att våga ihärda.

Bevisföremål 1.

En annan av xkcd's stora bedrifter är att få läsaren att känna sig träffad, utpekad och avslöjad som det svagsinta pucko till människa man är.

Bevisföremål 2.

(För övrigt undrar jag efter detta om jag har den mentala styrkan att våga beställa en ny leksak från USA, med allt vad detta innebär i form av ett ständigt behov av att veta vart paketet befinner sig, eller om jag skall fega lite och betala de extra pengarna till en Svensk handlare? :-)

tisdag 5 april 2011

Med ögon stora som brunnslock...

..har jag nyss suttit uppe på Länsmuséet och lyssnat på ett seminarium med Viktor Kolbe från C3 Technologies. Jag är skakad.

C3 Technologies är en avknoppning från SAAB, som också är huvudägare, och har utvecklat en process för att utifrån stereoskopiska bilder (flygfoto, fordonsmoterat, handhållet..) automatiskt generera en 3D-grid, på vilken det fotografiska materialet mappas. Resultatet är en topografiskt korrekt modell med en detaljrikedom på just fotografisk nivå. Hus, träd.. ALLT har en volym!

Det var förstummande att få se städer som San Fransisco, New York, London och Stockholm förvandlas till tredimensionella kartor som gick att vrida och zooma in på. När flygbilderna sedan integrerats med de tagna med bil på marknivå kunde man uppnå en känsla av närvaro på "gatuskyltsnivå". Bästa jämförelsen jag kan komma på är upplevelsen att "flyga" en riktigt bra flygsimulator där allt är just fotorealistiskt. Kolla deras demo så fattar du.

Skillnaden mot t.ex Google Earth är upplösningen på fotomaterialet och detaljrikedomen. Känslan är mer som att flyga helikopter än att titta på en karta. Naturligtvis har man möjlighet att i kartbilden länka in relevant information knuten till objekten som visas, t.ex. Wikipediaartiklar om sevärdheter, annonser från olika rörelser etc. Zooma in på en biograf och få det aktuella programmet... När föreläsaren som avslutning visade en tidig demo av systemet på en iPhone (eller nåt snarlikt, de ser för fan likadana ut allihop!) kunde jag ha bytt bort en cykel. Jaevlar i havet liksom.

Det är med en känsla av att ha fått en kort glimt av framtiden jag återvänder till min studiekammare för att läsa radioteori. Jag tror att det är bra för mig att åter ha börjat stimulera de delar av skallen som inte direkt tas i bruk under arbetstid. Jag blir gladare, piggare och har lättare för att stå ut med vardagens alla små... repetitiva trivialiteter. Om en månad, 3:e maj, är det en ny föreläsning i samma serie för den som har intresse och möjlighet. Info finns på Länsmuséets webbsida.