Skuggspel

De flesta av oss har ett omedvetet fokus på något område. Detta visar sig t.ex. då vi, i stora brusiga ljudmiljöer, kan uppfatta ett enstaka ord tvärs över rummet. Exempel ur verkligheten är det egna namnet, "svart klätterrep" (jag) och "bröst" (nästan alla andra). Jag har fått anledning att fundera på den visuella motsvarigheten till denna förmåga att spontant sortera ut kända mönster ur tillvarons brus av information.

Jag har på senaste tiden tagit mig för att promenera till jobbet. Det är inte långt, vädret har varit skönt och jag behöver tiden för att hinna vakna till och för att mentalt örfila upp mig så att jag går hela vägen fram. För några dagar sedan råkade jag kasta ett öga åt ett håll jag tidigare försummat och råkade helt utan förvarning ut för en 100%-ig känsla av igenkännande. Det rör sig om en skugga som kastas mot en vägg och formen lämnade verkligen INGET åt fantasin. Jag visste direkt att jag sett den tidigare. Bilden länkar till svaret.

Demonrecensenten har ordet

Som flera av er vet har jag tagit grav skada av att i unga och formbara år ha utsatts för Jan Guillous verk i sviten om den Svenske underrättelseofficeren Carl Gustav Dilbert (va.. Gilbert? Vad är det för ett lamt namn?!) Hamilton. Jag har ännu idag en faiblesse för det mattsvarta och blir direkt upphetsad av tanken på olivgröna klätterrep, ballistisk nylon och omagnetisk dykutrustning. Flera av romanerna har filmatiserats och rollen som Hamilton har gestaltats av flertalet mer eller mindre goda skådespelare samt av Sunes pappa. Den senaste i ordningen att hamna på vita duken är nu "Hamilton - I nationens intresse", som utkom i bokform 1988 och där titelrollen spelas av Mikael Persbrandt. Rilleman har sett filmen.


Filmen ger intryck av att vilja väldigt mycket mer än filmskaparna kunnat leverera, åtminstone med bevarad trovärdighet. Rollporträtten saknar djup, vissa är träaktigt stereotypa, och jag får intrycket att regissören gjort det felaktiga antagandet att alla som ser filmen har romanen i gott minne och därför sitter på nog med bakgrundskunskaper för att fylla ut det filmen inte förmedlar. De få bra skådespelare som dyker upp i filmen får allt för lite att jobba med. Som om 24 års tidsglapp mellan bok och film inte var nog så har man valt att skriva om intrigen (som i romanen utspelar sig i efterdyningarna av kalla kriget) för att passa en mer modern geopolitisk situation. Resultatet av detta, i kombination med en sedvanlig artistisk frihet i de tekniska detaljerna och tidigare nämnda kvot mellan ambition och talang är att tittaren genast är vilse i pannkakan. Det finns Snuttefilmsamatörer som skulle ha kunnat lära Hamiltongänget ett och annat om hur man får publiken att TRO att de sett det man inte har råd att visa... Storyn kunde vara vilken lågbudgetaction som helst och innehåller de för modern film så pinsamt övertydliga produktplaceringarna i överflöd; Jag vet nu vilken båt Hamilton kör, vilken telefon han ringer med och fan-i-mig vilken som är "Amerikanska specialstyrkors favoritklocka"!!

Någon gång i filmprojektets begynnelse annonserades att rollen som Hamilton skulle tillfalla Mikael Persbrandt och aftonpressen fick generalspel. Meter efter meter skrevs om hur han tränade med Navy Seals och whatnot... resultatet av ansträngningarna mynnade ut i löp av typen "Persbrands superkropp" och bilder på en svettig medelålders man med en skaplig men inte överdriven muskeltonus. För egen del tycker jag att Persbrandt för sig väl genom de små action- och fightingscener han har och i övrigt lyckas med att hålla Gunwald Larsson borta ur handlingen. Övriga scener med ambition till "taktiskt uppträdande" är rena pojkrumsfantasier. Gestaltningen av Hamilton är stel och på tok för stoisk för att vara sevärd. Förmodligen hade man inte tappat så mycket på att bara klippa in sekvenser av hans bild ifrån filmaffischen (Den är faktisk rätt snyggt gjord, och sen inser man att det är Mads Mikkelsen man tänker på när man ser den). Persbrandt kan mycket bättre än såhär och alla paralleller till Daniel Craigs framgångar med att blåsa liv i James Bond är fantasier av filmjournalister som egentligen vill vara nåt roligare. Jag har visst hopp om filmmusiken men väljer att inte kommentera den specifikt tills jag hunnit lyssna mer på den.

Jag vet inte vad den här filmen skulle vara, men jag vet en sak. Detta är INTE Hamilton. Med undantag för inslaget av skjutvapen skulle det kunna vara en vanlig dag på jobbet för mig; Jag blir smutsig och trasig medan jag löser problem åt människor som inte kan själva samtidigt som jag helst vill sluta och göra nåt vettigt med mitt liv. Betyget blir två olivgröna klätterrep av fem möjliga, där det ena kommer av att Fanny Risberg förmodligen är lite kär i mig.

Vård Av Barn eller Värdet Av Barnlöshet?

Senaste tidens kedja av händelser har börjat följa ett ganska bekant mönster; det som ofelbart medför att min framtid kommer att innehålla en löneförhandling, "Rilleman style". De av er som känner mig tillräckligt väl vet vad det betyder och är välkomna att inkomma med tips via epost.

Jag tycker att barn är ganska trevliga bekantskaper och på det stora hela kommer jag väl överens med de jag träffar. Flera av mina vänner har startat småskalig produktion med gott resultat och det är uppfriskande att se deras bästa och sämsta egenskaper kondenserade i nya små människor som springer runt och lär sig alla dumheter man visar dem. Jag saknar själv, precis som tidigare, någon egen längtan efter småttingar och känner (till skillnad från delar av min komplicerade föräldrakonstellation) inte att detta är någon källa till uppståndelse. Jag har fokus på andra av livets utmaningar och glädjeämnen.

Det här med barn knyter på sätt och vis an till den förmodat annalkande löneförhandlingen. Kopplingen är att även en övertygat barnlös person som jag själv i arbetet blir påverkad av omgivande barns hälsotillstånd. Jag talar naturligtvis om VAB, Vård Av Barn, och de intressanta effekter detta får på en i övrigt ganska upprotad och chockskadad arbetsplats. Problemet är varken barnen eller deras sjukdomar, båda är en del av hela konceptet med könlig förökning och pueril oförmåga att låta bli att stoppa allt som är litet nog i munnen... (lär man sig verkligen INGET om epidemiologi i lekis nuförtiden??). När de är små och sjuka måste de tas om hand. Problemet börjar bli synligt när organisationen man verkar inom plötsligt utan tillräcklig förvarning (egentligen egalt om man ändå inte bryr sig om att hålla sig med reserver eller sjukvikarier) drabbas av att medarbetare i nyckelpositioner hissar VAB-flagg och seglar hem. I det läget spelar de filosofiska resonemangen kring sjuka barn mycket liten roll, man är fullt upptagen med att svälja irritationen över att plötsligt ha fått även en annan persons arbetsuppgifter slängda i knät, uppgifter som påfallande ofta inte är kompatibla i tiden och rummet med de man redan hade eller som ligger långt utanför ens kompetens-/intressesfär. Detta är illa nog vid enstaka tillfällen men när det förvandlas till en inofficiell tradition som alltid verkar drabba samma person/personer så börjar det personaltektoniska trycket att öka och öka och öka... När panodil inte längre hjälper får man linda armeringsjärn runt skallen för att hålla ihop tills man kan stämpla ut.

Dålig resursplanering i kombination med taskig lägesbild och bristande kommunikation är en ganska besk cocktail att simma runt i, som gjort för att skapa motsättningar och irritation. Om man för en stund gör tankeexperimentet att löneförhandling åter skulle innebära den rent fiskala process ordet antyder så undrar jag hur man kapitaliserar på värdet av att knappt ens ha egna sjukdagar under ett år och att ens tillgänglighet för arbetsgivaren aldrig påverkas av tredje part. VAB är en rättighet och skall naturligtvis inte bestraffas, men detta betyder inte samtidigt att Värdet Av Barnlöshet skall hållas utanför lönediskussionen, förutsatt att ens arbetsgivare orkade lägga tid på sådana.

Lite vardagsfilosofi

Märkligt att Världen blev ett MER begripligt ställe i samma ögonblick som jag genomfors av insikten att det enda som är konstant i tillvaron... är förändring. Känns som något man redan visste, men det har varit svårt att hitta en tillräckligt rak formulering. Hur som helst var det en välkommen pusselbit i min världsbild.

Shout it out!

De flest av er har säkert någon gång i livet hört eller läst sagan om "Kejsarens nya kläder", av HC Andersen. Den sedelärande historien om vådan av att inte stå upp för sin avvikande åsikt och påpeka uppenbara fel och brister är fantastisk i sin enkelhet och i sitt sätt att åskådliggöra hur vi människor ibland kan lura oss att andra människor har bättre koll på läget än vi själva. I sagan är det de vuxna som tiger och det lilla barnet som till slut utropar den sanning alla innerst inne enats om; Kejsaren är naken!

Jag har under senaste tiden haft anledning att fundera på de sociala processer som ligger bakom sagan och symboliken i de olika deltagarna. Hela historien bygger på människornas osäkerhet och rädsla för att bli stämplade som dumma eller odugliga. Kejsaren ser inte tyget men fejkar och kör på hellre än att erkänna sig som oförmögen. Den trogne ministern vet förvisso att han inte är dum men spelar med hellre än att erkänna sig oduglig. Så småningom har hela hovet och menigheten dragits in i samma masshysteri där man trotts sina privata tvivel håller tand för tunga. Den gemensamma nämnaren för alla ovanstående är att de har något att förlora på att medge att något inte stämmer. Kungens eventuella nakenhet är ju inget som drabbar dem själva och kan därför ignoreras. Alla gör bedömningen att hellre spela med än riskera något genom att slå till bromsen och göra en riktig jämförande bedömning av fakta. Det lilla barnet i sagan representerar den som inte har något att förlora och som fortfarande kan säga sanningen utan att ge upp något eller riskera att bli stämplad som dum eller oduglig.

Grupptryck är stark juju som kan få oss att göra korkade saker och det värsta är att det ibland inte ens krävs en grupp. En av de farligaste människotyper som finns är den som under inverkan av förväntningar utifrån inte längre har förmågan att inse eller erkänna sina normala begränsningar. Pressen att leverera, att "vara duktig", överskuggar hela ens normala självbild. Jag har vid tillfällen i livet befunnit mig i situationer där jag lurat mig själv att jag vet vad jag håller på med, att det jag gör är rätt, och därmed orsakat mig själv och andra skada på något plan. I det tillståndet är vad som helst bättre än att tvingas ta ett kliv tillbaka och erkänna för sig själv och andra; "Jag reder inte ut det här. Bäst att be om hjälp". Har man tur, som jag har haft, så kommer man undan med en dyrköpt läxa och ett ödmjukt tvivel på sin egen förträfflighet (Idag är målet att vara bra på sånt jag tycker är kul, varken mer eller mindre.) Men det kan också gå riktigt illa. Den beska sanningen uppdagas först när fiaskot är fullbordat och exakt ingen står och applåderar det hårda arbetet som lagts ner. Alla är fullt upptagna med att två sina händer och förklara att det inte kunde ha gått på något annat sätt, alla tecken fanns ju där... man borde ha vetat bättre. Vi ser exempel på detta hela tiden. Hon på jobbet som nästan jobbade ihjäl sig? Killen som faktiskt lyckades svepa en flaska vodka, vann utmaningen och dog? Tjejen som egentligen inte alls ville posera naken på klassfotot men blev övertalad?

Jag tror att herr Andersen lyckades bättre med sin sensmoral än vad jag gör här men om jag skall sammanfatta de tankar som legat till grund för inlägget så blir det att inte låta sig förblindas av vare sig smicker eller vackra fantasier om det färdiga resultatet när man påbörjar ett arbete mot något mål. Vill man lyckas så står sig en aldrig så stark övertygelse oftast slätt mot vilken halvdan projektplan som helst. Att se sina gränser för vad de är är och veta när det är dags att låta andra ta över är en fråga om mognad och perspektiv. Alla har det inte. Och Ja, Kejsaren ÄR naken!